NT artikel 14 juli

Text och bild: Louise Åsenheim

Att bedriva lantbruk i skärgården innebär ett ständigt transporterande av djur, maskiner och material mellan olika öar. ”Det gör att vi inte kan rationalisera som andra gör och vi får ett småskaligt lantbruk med andra värden”, säger Anna-Karin Utbult Almkvist på Missjö.

Östergötland är ett av de län i landet som har flest skärgårdsbönder och bland dem finns Bengt Almkvist och Anna-Karin på Missjö gård. Båtturen från Tyrislöt till ön tar ungefär en kvart och när vi hoppar av båten möts vi av nyfikna tackor med sina lamm. På gården finns närmare 200 får och 30 kor av rasen Highland cattle och Dexter. Gården består av ett 50-tal öar, mellan vilka djuren transporteras med pråm. Den här dagen ska tackorna och deras lamm för första gången åka ut till en ö i närheten.

Men först slår vi oss ner för en fika i köket så att jag får höra gårdens historia. Missjö gård köptes av Bengts morföräldrar 1918. – De var stockholmare som ville ha ett ställe att producera mat på. De var stadsfolk och bodde bara här på sommaren. Bengt flyttade hit 1979, berättar Anna-Karin.

Själv flyttade hon hit 1990 och tillsammans har de tre barn som vuxit upp på ön. Alla tre har ett stort intresse för djur och natur och två av dem är utbildade biologer. Tomas, 23, har just kommit hem från Australien där han jobbat som traktorförare på en stor spannmålsgård. Kontrasten att komma från de enorma gärdena ”down under” till att bärga hö på de små åkerlappar här, är stor.

– Egentligen är det ganska skönt att komma hem. Där borta var allt gps-styrt så man behövde bara sitta och övervaka och det blir lite segt ibland. Här hemma blir det mer tänkande när man kör, säger Tomas.

På frågan om vad som skiljer ett skärgårdsjordbruk mot ett vanligt lantbruk, blir svaret: Allt! Men framför allt är det de många transporterna på vatten som gör skärgårdsjordbruket speciellt.

– Alla tunga transporter måste ha skett innan vintern. Det är inte så lätt om man får punktering på traktorn att få iland ett stort däck till exempel, säger Anna-Karin.Landskapet gör också att det blir en annan typ av jordbruk, då det inte går att rationalisera som på fastlandet. – Bönder på fastlandet uppmanas att samarbeta om maskinparken till exempel, man har inte alla maskiner själv. Men det funkar inte här. Vi måste ha allt själva och det gör det lite knepigt. Vi kan inte ha moderna maskiner i alla led, säger Bengt. Det gör lantbruket lite ”ålderdomligt” men det skapar därmed andra värden och ett annat odlingslandskap. – Vi bedriver ett småskaligt lantbruk med stor biologisk mångfald, säger Anna-Karin.

Hon berättar med stolthet i rösten hur djuren genom att beta håller markerna öppna, om de olika zonerna med olika växtlighet. – Hade vi inte haft djuren hade det växt igen på öarna med två meter hög vass. Där de inte betat går det inte längre att gå iland. Genom att fåren sprider frön via sin spillning håller de också liv i fröbanken och förflyttar den mellan öarna.

Utöver djuren, vallodling och lite annan sidoverksamhet, driver familjen också Magasinet i Uvmarö. Där säljer de köttet från gården och har också kafé och restaurang. – Det är tio personer som jobbar där i sommar så det är en liten arbetsplats i skärgården, säger Anna-Karin.

Fokus ligger på att erbjuda varor från just öar, och samarbetet sträcker sig också utanför landets gränser. Genom organisationen European Small Island Federation har de fått vänner på bland annat Yttre Hybriderna utanför Skottland. Anna-Karin, som är utbildad hemslöjdskonsulent, har startat ett samarbete med en Tweedvävare där.

– Jag får tyget som han vävt och så lägger jag till vårt fårskinn på något sätt. Det kan vara på ett plagg eller en väska. Just nu gör jag en tweed-jacka med luva av fårskinn, säger Anna-Karin.

Kontakterna med andra skärgårdsbor betyder mycket för dem.

– Vi har varit och hälsat på varandra och de brottas med samma problem som vi har.

Trots långa avstånd och ett omständigt sätt att bruka jorden vill familjen inte byta livet på ön mot något annat. Och gården verkar fortsätta gå i släkten.

–Jag ser på något sätt en framtid här. Men jag kommer nog att flytta mer grejer till fastlandet för att få tid till annat än att transportera grejer. Men jag kommer att ha kvar betena här ute för att det inte ska växa igen, säger Tomas.

– Det finns faktiskt en föryngring här ute och de som tror på skärgårdslantbruken, säger Bengt.